När jag precis skrev hälsningen kom jag ihåg en idé till ett inlägg jag funderat över innan. Det bygger mest på en tanke och en reflektion för sakernas beskaffenhet. Hur vi människor fungerar och tänker.

Tanken väcktes för första gången i somras när en fest på våran eminenta uteplats i centrum. På besök fanns det en del folk av blandade valörer, bland dem två politiker.
Dessa två kände inte varandra sen tidigare och jag tycker alltid det är kul att sammanstråla folk man känner som man upptäckt har något gemensamt intresse.
Dessa två politiker började givetvis direkt prata politik när de förstod vad deras gemensamma intresse var. Trots ihärdigt tjat från en annan gäst om att den ena politikern INTE skulle börja prata politik, den formen av snack hade tydligen förstört en rad förfester tidigare.
"Äsch" tänkte jag, kan ju vara kul, det fanns för övrigt ingen annan som sa något vettigt så jag tänkte att det kan ju vara gött att höra insatta människor prata om något speciellt. Ack så fel hade jag..

Inte nog med att jag själv har ett ytterst magert politiskt intresse, men isch.. Detta var något helt otroligt. Även om vissa andra medfestare gjorde tappra försök att hänga med och komma med i pratet slutade allt med att folk satt tysta och lyssnade på den osedvanligt tråkiga diskussionen..

Under pratets gång började mina funderingar komma, varför är alla så tysta? Min teori är allas djupt rotade svenskhet. Pratar ett fåtal initierade människor med varandra brukar alla andra hålla sig passiva, man är ju fostrad i jantelagen och vill inte erkänna att man inte vet vad debbatörerna pratade om.. Samtidigt slog det mig att det inte var någon vidare debatt.. Det hela handlade snarare om en form av namedroppingens snoppmäteri. Politikerna berättade vilka andra politiker de pratat med, hur de träffat dem och nämnde även ett par politiska verk som de läst.
Debatten kom aldrig igång och när de pratade om alla människor de kände, jag själv kände inte till någon av dem..

Till slut satte jag mig med ett par andra av gästerna och började prata fylleminnen och annat som låg mer på min intressenivå.

Det var här jag började fundera varför det är så viktigt för politiker att skryta och testa varandra på hur kunniga och pålästa de är.
En tid senare slog det mig att detta samtalsmönster verkligen inte är specifikt för politikerna..
Var en sväng på Thë Rock lite efter sommarförfesten. Där träffade jag en kompis som började prata rock med mig, ännu ett ämne som jag inte är direkt superinsatt i. Ett bra mycket mer intressant ämne än politik men fortfarande inte mitt proffsområde.
Snart kom jag till insikten att jag faktiskt inte har något ämne alls som jag är sådär nördigt insatt i..

Har tidigare umgåtts med folk från reggae-sfären och även där började samtal ofta med en hel hop av reggae-referenser. Samma sak när jag träffade ett popsnöre på Hultsfred som började prata pop-band och annat lurigt.

 
Min slutsats är att detta ingår i grupptillhörigheten som alla människor behöver känna i viss utsträckning för att känna sig nöjda med sig själva.

• Nördarna pratar i pixlar och java-termer.
• Rockare, Rastas, Popsnören, Hip-Hoparna och alla andra musikaliska subkulturer pratar band och musik.
• Politikerna pratar politik och politiker.
• Fabriksarbetarna pratar verktyg och sånt.

Alla dessa grupper har jag rört mig i och iakttagit samma mönster.

Så vad händer med mig? Vad är felet med mig då jag inte har något sådant här ämne? Ingen specialité?
Är jag dömd till att gå runt och känna mig utanför hela livet? Eller ska jag börja läsa böcker och glosplugga in namn och platser som jag kan nämna i diskussioner för att låta insatt?
Är det kanske som så att min brist på specialområde gör mig till en utmärkt journalist? Har man inget specialområde minskar risken för presidentsyndromet och jag skriver allt på ett väldigt enkelt sätt.

Givetvis använde jag precis begreppet Presidentsyndrom, ett tecken på att jag är tillräckligt insyltad i ett område för att skriva text som bara initierade förstår..


Fan.. ibland blir jag vilsen fisk i egna tankar..